Locka
Havet färgas av himlen, som glittrande blå ögon glänser den. Den diffusa doften av salt blandas med sista doften från höstblommorna. Staden som sjunger sitt namn och aldrig är tyst. Båtarna som kryper fram över de stilla vattnet och skapar vågor som försvinner ut i tystnaden. Himlen som färgas av havet, som blå ögon suddiga vita fläckar. Kyrkklockorna som klingar för att påminna dig att tiden inte stannar, fastän det känns som det. Kalla vinden som värms av kärlek från staden. Bladen som långsamt färgas sedan dansar ned mot den hårda asfalterade vägen. De hårda vägarna mjukas upp av löven som långsamt lägger sig som ett täcke. Havet och himlen som färgar varandra ger färg likaså de färgglada husen. En plats där luften är silke för lungorna. Dova ljud av skrikande tutor är på så långt håll, tystnaden och prasslandet från löven tar över. Även om miljoner bor i staden är det tomt, just här. Utsikten av den oändliga staden, Stockholm.
Chocka
Mörka tunneln ljuset försöker leta sig in i, de tunga mörkret som till och med ljuset slukas av. Den nylägda vägen som fatsnar som tuggumi under skorna. Står du där för länge väggarna slukar väggarna dig. Mils tjoka väggarna som smuts, rök och avgaser färgat, även bråk, sorg och kärlek har satt sina spår. Väggarna som var blanka blad har fått en ofrivillig historia som inte går att sudda bort. Inte ens med ny färg. Den förorenade luften är som nålar i lungorna. stanken av varma soppor som är svår att undvika. Klottret som tas bort med kemikalier lukten inte försvinner. Tystnaden vakar över platsen fast varje ljud ekar och varje andetag skulle höras. Tunneln mina föräldrar sa att jag skulle undvika, även om de ekar kommer ingen höra dig. Taket behövs för att kunna stänga in ångesten. Grinden som försöker låsa in mörkret, som gång på gång bryts upp, i försök till att ge platsen ljus. Inget hjälper tunneln kommer alltid ha en historia som inte går att bryta. Lamporna som försöker ge ljus men slutat funka för läng sedan. Mörka tunneln som inte något ljus kan ta sig igenom.