Locka och Locka

Minnen

grön äng

Jag tar ett steg ut på det ljusgröna sommargräset. Det är mjukt och lurvigt och känns som att gå på pälsen på en Yorkshire terrier. Himlen är klarblå och molnen ser mer ut som dimma i skyn än faktiska moln.

Jag tar ett djupt andetag. Den skarpa, friska luften fyller näsan tillsammans med lukten av blommor och pollen för att tillsammans ge en känsla av frihet och äventyr, en känsla jag inte känt på många år. I distansen hör jag hur fåglarna kvittrar en oorganiserad men vacker melodi.

Platsen fyller mig med samma entusiasm som jag fick första gången jag gick hit vid fem års ålder. De stora kullarna kallar mitt namn och bara ber mig att rulla ner för dem som jag gjorde förut, bara en sista gång. De gigantiska träden som klarat sig igenom oräkneliga vintrar är fortfarande lika vackra och ståtliga som de var första gången jag såg dem och agerar som en konstant påminnelse att vissa saker aldrig förändras.

Än är det för tidigt för att folken ska börja strömma in, varav de främsta av dem kommer vara barn och deras föräldrar, att kontaminera det naturliga landskapet med deras mänskliga tillvaro. Jag ska dock inte vara för cynisk då jag vet att jag en gång i tiden var en av dessa barn och min mamma var en av dessa föräldrar. Jag tar ett till djupt andetag, sluter mina ögon och låter minnena föra mig tillbaka till denna tid, till en tid då allting var enkelt.

Oscar Roman

Minnen

grön äng

Jag tar ett steg ut på det ljusgröna sommargräset. Det är mjukt och lurvigt och känns som att gå på pälsen på en Yorkshire terrier. Himlen är klarblå och molnen ser mer ut som dimma i skyn än faktiska moln.

Jag tar ett djupt andetag. Den skarpa, friska luften fyller näsan tillsammans med lukten av blommor och pollen för att tillsammans ge en känsla av frihet och äventyr, en känsla jag inte känt på många år. I distansen hör jag hur fåglarna kvittrar en oorganiserad men vacker melodi.

Platsen fyller mig med samma entusiasm som jag fick första gången jag gick hit vid fem års ålder. De stora kullarna kallar mitt namn och bara ber mig att rulla ner för dem som jag gjorde förut, bara en sista gång. De gigantiska träden som klarat sig igenom oräkneliga vintrar är fortfarande lika vackra och ståtliga som de var första gången jag såg dem och agerar som en konstant påminnelse att vissa saker aldrig förändras.

Än är det för tidigt för att folken ska börja strömma in, varav de främsta av dem kommer vara barn och deras föräldrar, att kontaminera det naturliga landskapet med deras mänskliga tillvaro. Jag ska dock inte vara för cynisk då jag vet att jag en gång i tiden var en av dessa barn och min mamma var en av dessa föräldrar. Jag tar ett till djupt andetag, sluter mina ögon och låter minnena föra mig tillbaka till denna tid, till en tid då allting var enkelt.