Den mörka tunneln
När jag vankar igenom den mörka och dystra tunneln känner jag en oro krypa fram genom hela min kropp. Jag vet inte om det är någon bakom den dömande pelaren för att skada mig. Eller så finns det ingenting där. Endast tiden kan svara på det.
Som ett täcke faller mörkret över tunneln och slukar all glädje. Jag går som en råtta genom den orena passagen medan jag försöker undvika glassplitter under mina fötter. Den överrumplande lukten av urin och alkohol som vakar över tunneln liksom en björn till sina ungar.
Om man lyssnar riktigt noggrant kan man höra mullret från hundratals bilar som susar förbi i ljusets hastighet utanför utan vetskap om att jag finns under dem. Jag hör något rassla längst in i tunneln. Pulsen ökar dramatiskt på bara några ögonblick och det bli svårare och svårare att andas.
Till höger om mig står det en lastvagn. Undra om någon kommer tillbaka för den eller om den kommer stå där i all evighet? Det enda ljuset i synes är allra längst bak i tunneln och lockar som en oas i öknen.
Den ljusa gränden
Sommarsolen har precis lagt sitt sken över byn såväl som de små löven. Solskenet smyger in genom de små glappen bland löven.
Det varma skenet värmer upp de trånga lägenheterna och tuppen tjuter för full hals. Det flyter en sval vind genom byns små gränder som en tjuv i natten.
De övervuxna växterna klättrar upp för husets orangea fasader. Växten har bildat en hängbro mellan två av fasaderna.
När man går ner för gatan känner man doften av nybakade bullar precis som mormor brukade göra dem. Det är nästan som om man kan smaka dem.
De små vita blommorna dansar i solljuset till tuppens sång. Till höger om mig står det en grön parkbänk och drömmer om besök.
De höga husen och smala gränderna ger en känsla av att de ger dig en välkomnande kram till denna by. Det stora trädets löv är gröna och lyser mot himlen och ger liv till hela byn.