Chocka
Locka
Det är 14 år sedan nu min mamma dog på denna plats. Jag kommer ihåg det som om det var igår. Löven på de omringade träden är vissna och törstiga. Gnisslandet av tågets överhettade bromsar mot den ålhala metallrälsen borrade hål i huvudet på en och sen kom tåget för nära. Pang! sade det, så var allting svart som den mörkaste decembernatten på året. Min mamma var min klippa. Hon offrade sig ofta att för att göra allt för mig. Men nu står jag här igen, paralyserad av vad som hade hänt. Vinden viner fram och tillbaka och viskar, det känns som om den hånar mig. I luften surrar tragedi av minnena från händelsen. Stället luktar unket och mög nu. Stanken är så dålig som en prilla fast i näsan, det bränner i princip. Lite som hur det luktar i trappuppgången till Pressbyrån vid Gullmars.
©Jesper
Marken är torr och luften behagligt varm, jag känner mig som om jag svävar fram på stenplattorna. Blommorna pollineras av de vackraste bin som surrar och tar sig runt från blomma till blomma, vilket ger en den största känslan av sommar och sol möjligt. Solen skiner som på den härligaste sommardagen. Tulpanen står högst i krans, lite som ledaren av växterna kanske för att symbolisera storhet och ledarskap. De tre blomsamlingarna representerar styrka i antal och hur vi som människor alltid fungerar bättre i symbios med andra organismer som bina. På hörnen står restauranger öppna. Man kan känna lukten av thaibuffén på långa vägar och den är seriöst oemotståndlig, lite som när mamma brukade laga sin lasagne, kan man inte motstå gravitationen krafterna den skapar. Min mage jämrar och kurrar som aldrig förr och jag känner hur värmens hetta inte hjälper emot frestelserna av att svalka av sig på restaurangen och njuta av lite thaimat.
©Jesper