Den hemska perrongen
Det är en trist och mörk kväll i slutet av november. Klockan är 23. Jag går på tunnelbaneperrongen och känner den unkna lukten. Lukten av kiss och spya. Lukten biter sig in i näsan, jag blir tårögd.
Jag fryser, jackan är genomvåt och håret är förstört av regnet. Tunnelbanan jag ska ta kommer om 15 minuter. Det känns inte som den säkraste platsen att vara på nu, det är mycket konstigt folk runt gullmarsplan på nätterna. Jag står där rädd och frusen. Det enda som hörs är de andra tunnelbanans höga visslande som ekar mellan betongväggarna och några avlägsn skrik.
För att undvika regnet går jag in i det mörka skjulet. Dörrhandtaget är kladdigt. Direkt när dörren öppnas så rusar stanken mot mig. Stanken av spya och kiss. Den ger mig kväljningar. Nu hörs inte bara tunnelbanans öronbedövande gnisslingar utan också kräkljud. En bit längre bort på perrongen står en person hukad och spyr. Hela jag ryser till, nu börjar illamåendet komma upp i halsen. Jag går så långt bort från personen som möjligt och ställer mig med ryggen mot en vägg och blickar ut på perrongen. Perrongen som alltid ger mig samma hemska känslor varje gång