Ta mig härifrån!
Hela min kropp skriker: Jag vill inte vara här! Luften känns kall och fuktig som i en gammal grotta. Himlen är grå av luftföroreningar vilket gör det svårt att andas. Vagnar som skramlar och gnisslar överröstar dragdjurens tunga flåsande där de skakigt vinglar fram längs den gropiga och smutsiga gatan.
Lukten av död och förruttnelse går inte att värja sig från. Situationen känns bedrövlig. Min kropp reagerar på denna misär och en sur uppstötning pressar sig upp ur halsen. Jag sväljer. Kvar blir en vidrig, metallisk smak i munhålan.
Barnen som leker vid vägkanten är magra och hålögda. De verkar sakna all normal barnslig livsglädje. För att ytterligare understryka den bisarra scenen ligger den utmärglad häst bredvid barnen i rännstenen. Det går inte längre att göra något för denna häst - den är död. Hur ser framtiden ut för barnen? Finns det något att göra för dem? Hopplösheten känns total. Jag vill inte vara här.
Det stora i det lilla
Livet är härligt! Vinden känns ljum mot huden och den får löven i de gröna träden att stilla vibrera likt konfetti över den livliga restauranggatan. Strimmor av solljus letar sig ner från den blå himlen. Från alla håll hörs sorlet av helglediga uppsluppna familjer som njuter av den vackra dagen och att få vara tillsammans.
Ur restaurangernas öppna dörrar kommer den härliga doften av nybakad pizza och italiensk musik strömmar ut från restaurangen. Jag tittar på min kompis och hans ögon ser jag samma förväntan som jag själv känner. Smaken av varma tomater och oregano dröjer sig kvar i munnen långt efter den sista tuggan. En pojke tittar förundrat på oss när jag leendes vandrar hemåt och känner en löjlig glädje över livet och att vara människa.