Chocka

Det känns som om betongen ger köldskador på huden och metallen skär som en kniv mot låren trots att den från håll ser så slät och fin ut. Mina redan smutsiga byxor blir ännu grisigare men i denna stund är det inget att bry sig om.

Allt är kallt, även den fuktiga luften är lika kall som den gråa, livlösa betongen. Solen går inte längre att möta med blicken eftersom den gömmer sig bakom dom nästan svarta molnen som formar sig på den tidigare blå och somriga himlen. De ser ut att kunna bryta sin lögnaktiga skepnad vilken sekund som helst och släppa en kolossal mängd vatten.

De barnskratt som brukar fylla lekplatsens tomhet har ersatts av ljudet från bilvägen som ekar mot de ensamma väggarna och skapar ett dovt och bedövande dån som aldrig tycks ta slut. Man blir som hypnotiserad av det, att uppfatta någon form av tid blir fullständigt omöjligt, lika omöjligt som att hitta en nål i en höstack.

© Arvid Westberg

Locka

Det varma men ändå svalkande gräset är fortfarande lite fuktigt från nattens första sommarregn. Grässtråna tränger sig mellan tårna och smeker benen. Det luktar på ett sätt rent när naturen och skogen har fått en dusch. Man känner dofterna av gräset och träden och jorden på ett sätt som man inte kan innan. En nystart, en början på något nytt.

Jag ligger och blickar upp mot himlen, inte ett enda moln i sikte. Det är bara de kvittrande och lekande fåglarna som fyller himlen med liv och rörelse, några är nära och andra är så långt upp att de nästan blir osynliga.

Solen bränner alldeles lagom i nacken och hela kroppen blir fylld av stillsamhetens ro. Den ljumma brisen fläktar likt gräset smeker benen och får trädkronorna att gunga sida till sida. Det enda man hör är fåglarna som sjunger sina glädjefyllda sånger och ropar sina glada rop. Inget annat, inga bilar, inga motorsågar, inget väsen som stör naturens musik.

© Arvid Westberg