Av Zakke den Gudomliga
Livets bal Djävulens dans
Med ögonen kan jag skåda sådant som aldrig ännu har skådats, något obekant för människan tills denna stund kom att bli. Ett konstverk i verklig form. Vad alla andra skulle kalla ett vanligt rum är i mina ögon en skapelse av något större. Tavlorna är mer en bara tavlor, det är änglarnas vingar fästa på trä.
   Ljuset som sipprar i luften bländar så briljant, dock inte för att det fyller ögonen utan för att den skiner på ett vis som inget ljus har gjort. Man kan uppleva en värme som inte bara är kroppslig utan en värme som likadels är själslig.
    I detta paradis förmår en arom av diväteoxid samansatt med salt smyga sig in i mitt sinne och jag förstår att det är ett tecken på min hängivenhet till den plötsliga kärleken som har fötts till livets nya syfte
    Förtvivlad betraktar jag soffan och undrar över hur det skulle vara att få släppa sina drömmar fria där, men sannerligen är soffan inte en plats för tänkande köttklumpar. Skulle man någonsin sätta sig ner skulle man aldrig kunna lämna tronen utan att vid samma stund offra livets nyfödda gnista.
Allt var perfekt och lite till, det var allt och anledningen till varför allt annat blev ingenting, men nu är det en fruktan, dock ändå en kärlek för Det. Vad Det är behärskar inte någon enstaka varelse kunskapen om, men tillvaron den skapat är en oförglömlig en. Den föregående känslan av kärlek är nu en komposition av rädsla och beundran för det jag utan tvekan skulle kalla för min Frälsare och min Lucifer.
   I denna tystnad har doften av tårar ersatts med en fylld tomhet. Varenda andetag ger en antydan av betydelselöshet i jämförelse med Det, men ändå får varje andetag mig att vilja närma mig Det.
   Viljan att fly fyller mitt sinne, men av respekt agerar jag inte på mina primitiva impulser. Jag vet att Det kan uppfylla allt jag någonsin önskat, men också förverkliga alla mardrömmar som icke tillåts bli tänkta. Säkerligen skulle denna gudomliga skapelse röva bort vilken själsfrände som den än behagade även om syftet endast var att roa sig i deras tillvaro.