Locka & Chocka

En fantastisk lunch

För en Värmdö elev kan dilemmat "var ska jag äta lunch idag?" uppstå. Med över ett par dussin tals restauranger att välja mellan så är det inte konstigt att man ibland kommer fel. Maten kanske inte är god, lokalerna kanske inte är fräscha. Men det finns en restaurang där allt är rätt. Stockholm Luma.
Jag öppnar dörren till pizzerian och bemötts av en doft som sipprar sig in i min näsa. En doft som jag väl känner igen. Doften av ny backade pizza. Kön till kassan är inte alls lång, jag får nästan beställa direkt. Pizzabagarna jobbar som på ett rullande band. Synen förbryllar mig. De jobbar så snabbt och effektivt. Dem såg ut att ha roligt och verkade njuta av sitt jobb. Jag sätter mig med mina vänner som pladdrar på om någon meningslös argumentation som vanligt, men orkar inte koncentrera mig på vad de säger. Istället så fokuserar jag på musiken som hörs inne från köket. Med musiken som fokus känner jag att någon sorts ro lägger sig över mig, jag känner mig fri och avskuren från resten av världen.
Efter någon minut så kommer servitören ut och jag bryts ur min trans. Jag glor på pizzan som duckas fram. Det är ingen mes pizza som jag serveras. Den är stor och fylld med ingredienser, men ändå så tunn att den inte är för mäktiga. Pizzan är gudomlig. Med krispiga kanter och en mjukare mitten så är den näst intill perfekt. Min mun vattnas. En första, en andra. Jag måste hejda mig från att ta en tredje tugga för att inte kvävas. Pizzan känns oändlig och varje tugga är en njutning.

En fruktansvärd stank

Jag viste att det skulle bli en jobbig kväll när mormor bjöd in mig på middag nere i lokalen. Mormor och morfar hade bjudit dit sina gamla arbetskamrater för att hedra sin årliga tradition, surströmmingsmiddag.
Det finns inte mycket som kan jämföras med den otroliga stank som surströmming ger ifrån sig. Stanken av rutten, flera månaders gammal fisk.
Efter att alla gäster hälsat på varandra och jag hade presenterat mig så var det dags. Ingen benådning här inte. Konservburkarna fyllda med surströmming var strax öppnade och lukten spred sig som en explosion i rummet. Jag fick kväljningar och kämpade för att inte visa hur motbjudande jag tyckte att det luktade. Strömmingarna såg ju till och med äckliga ut. Små hela håriga fiskar i någon sorts salt sås. ”Usch” tänkte jag men sa inget. Gästerna högg in. Min aptit var som bortblåst och jag kände inget behov av att äta något alls. Av ren artighet så åt jag lite av tillbehören men framförallt höll jag mig så långt borta från fisken som möjligt. Som tur var så var det ingen som föreslog att jag skulle smaka surströmmingen. Jag tror nog alla förstod hur äcklad jag var. Efter att jag hade ätit upp så smet jag ut. Den friska luften utomhus välkomnades med glädje.