Chocka & Locka
trappan
strand
Trappan vid tunnelns slut

Jag går in i den långa tunneln och ser trappan vid slutet. Det knastrar under skorna av glasskärvor som ligger utspridda över den grå betongen. Den enda belysningen som finns är ett svagt sken från lamporna i paviljongen bredvid trappan. Ljuset reflekteras i de genomskinliga glasskärvorna på marken.

Stanken av urin blir starkare ju närmare trappan man kommer. Surret av flugor som svävar runt gamla matrester blir högre. Där uppe i trappan syns ett mörkt moln av flugor som surrar runt gamla McDonaldspåsar.

Skosulorna klibbar fast i en mörk vätska som rinner ner för trappan. Det är nu man börjar tänka på att vända om och ta en annan väg, men det känns som om det är för sent.

Några steg upp i trappan blir urinlukten starkare. Man vill småspringa upp för trappan för att komma undan allt det äckliga. Den enda tanken som snurrar i huvudet är: snälla, låt mig inte snubbla.

I Tavira är stranden din

När jag går över sanddynerna och tittar ut över den kilometerlånga stranden ser jag inte en enda människa. Det är ofattbart hur en strand som den här kan vara så öde.

Några enstaka fiskmåsar patrullerar längs vattnet som rör sig fram och tillbaka i långsamma vågor. Ett par segelbåtar ligger stilla vid horisonten. Det enda som hörs är ljudet av vågorna som sakta rullar in och ut och några skri från fiskmåsar som svävar högt upp i skyn.

Sanden bränner under fötterna och man måste hoppa mellan snäckorna som sträcker sig i en lång linje över stranden. Det ljumma vattnet kyler min kropp medan doften av havsvatten omfamnar mig.

Stranden är fortfarande öde och det går att lägga solhandduken var man än vill. Solens strålande värme lägger sig likt ett varmt täcke över hela stranden och man blir torr efter bara någon minut. Efter en stund kommer de svalkande havsbrisarna in från havet och det är dags att gå hem.

Av: Noah Osborne 17TE
Boxar