Lövhavet

Löven bredde sig framför mig som en liten sjö och gav inte marken någon chans att synas. Genom löven stack några träd upp och sträckte sig och sina grenar mot skyn i ett desperat försök att fånga dagens få solstrålar genom den mulna himlen. En vindbris svepte förbi och avslöjade några stenar och rötter som tidigare varit dolda under det gulbruna lövtäcket. Vindens korta visit fick löven att leka vattenfall sakta ner för det stora, halvt mosstäckta berget. I luften låg en lukt av löv, mossa och jord och gav mig en härlig känsla av höst.

Det lilla lövet

Det gulgröna lövet var ett utav de få löven som klarat hålla sig kvar på trädets gren så här länge. De flesta löven hade redan get upp och emigrerat till marken där de hade börjat blivit bruna. De små bruna fläckarna på det lilla lövet tydde dock på att det också snart var dags för det att ge upp och falla ner till marken för att återigen få vara med sina vänner. En efter en skulle löven falla och låta trädet stå kalt hela vintern för att sedan återvända till trädets grenar till våren och upprepa samma cykel igen.