När hösten är som vackrast

O, ja. Det är klart att man minns första dagen då vi träffades. Minerna från den fina lilla gatan som vi gick på. O där du gick med fina och raka steg. Blotta tanken på de blommande träden som fyllde gatorna med ljus, hopp och kärlek var som att uppleva det hela igen. De var vackra körsbärsträd som precis hade blommat klart fast än det var i slutet av hösten. Då de precis blommat klart så var de på samma sätt på väg i den fas då bladen nästan var på väg att falla av. På något underligt sätt var det så vackert men ändå magiskt. Det var inte normalt med färdig blommade träd för att vara i november, mycket märkligt faktiskt. Träden, blommar, buskarna, snön och allt hade den perfekta färgen. Inte sådär skrikigt rosa likt de sidenklänningar man bar på adliga tillställningar utan en mer mild och klar rosa. Som den rosa himmelen i norr om landet, där vi spenderat vintern förra året. Minns du det? De så fina nätterna i det kalla, norra Sverige. Vad var deras namn? Just det; Norrsken. Fast det var natt och så kolsvart att man icke ens såg handen framför sig, lyste månens sken starkare än någonsin. Den bara svävade runt där i himmelen likt dansande älvor vid en mörk och ensam äng. Det var så vackert. Jag minns även de fina gatstenarna i ljusgrått. Varför var allt tvunget att vara så perfekt? Allt var precis likt en film, fast det här vara mera verkligt.

Men i själva verket var det inte någon gata som tog min uppmärksamhet. Utan det var du. Minnet från när du tittade upp mot mig för första gången och log. Ditt fina leende lyste klart i månskenet och det matchade perfekt med din tulpan-vita klänning. Ditt långa, blonda hår matchade perfekt med de gula, röda och orangea löven i höst brisen. Vädret var så klart. Det var så fint, inga moln, inget regn, utan bara en stor rund måne som lyste upp vägen för oss. Allt var så magiskt då. Varför kan vi inte bara uppleva det igen? Bara en sista gång.

Allt var så magiskt då. Kan vi inte bara uppleva det igen?


Skrivet av: Alexander Lundström 17te

Det värsta med hösten

”Glöm inte att skogen är full av faror”. Orden vimlade runt i huvudet då jag gick på den smala vägen. Då far alltid velat väl om mig, så hade han nu skrämt mig. Då löven täckte himlens strålar för att ljusa igenom var man som täckt under den dunge som holt en gömd och bortglömd från resten av omvärlden i år kändes det som. Doften i luften fyllde mig med oro. Nja, det stank faktiskt inte så att säga utan de luktade faktiskt, magiskt på något underligt sätt. Kan det vart det som gjort mig så orolig? Mycket möjligt. Det är så svårt att komma ihåg men ändå så svårt att glömma. I det ögonblicket var fokusen mer på att komma därifrån så fort som möjligt istället för att stanna och undersöka miljön. Fast det var tre saker där som tog åt mig mer än något annat i livet. Ett, andningen. Det var så isolerat och luften kändes som den var på väg att försvinna. Mitt bröst började sakta ta skada och för var minut man vart där så kändes det som en oändlighet. Minnet av att vagt ramla baklänges och ta tag i marken i panik i det ögonblicket min rygg fallit hårt mot den hårda avgrunden kändes som den vart bruten mitt itu. Gråten och skriken av smärta fylldes över hela gatan, men försvann samtidigt i samma ögonblick. Det var som att alla mina känslor slukats upp en efter en och snart var det inget kvar av det som var mig. Fast det var inte slut där. För det andra, ondskan.

Det kändes som en evighet och för var minut kändes mörkret du den sakta drog in mig i dess eviga mörker. I denna stund var rädsla, oro eller tårar helt borta. Utan jag kände bara hat, för allt. Kanske var det här egentligen mitt verkliga kall? Vad hade hänt med mig? Så sist men inte minst, värst av allt. Nostalgin. Allt kändes så bekant. Har min själ vart här förut? Det kändes så konstigt. Jag hatade det, verkligen hatade det. Fast en sida av mig trivdes, som att det här alltid vart mitt hem. Om det gick att förklara så skulle du förstå, men det skulle du aldrig.

Vad är det som hänt med mig? Vem är jag?


Skrivet av: Alexander Lundström 17te